Hur fungerar ytbehandlingen och antikorrosionseffekten av oljelörskruvar på olika material?

När det gäller olika material, ytbehandling och antikorrosionseffekter av Oljerörskruvar är betydligt olika. Vanliga ytbehandlingsmetoder inkluderar galvanisering, fosfatering, beläggning (såsom polyuretanbeläggning), elektroplätering, sprutning, etc. Korrosionsmotståndet för olika material beror på deras sammansättning, ytbehandlingsteknik och användning av miljö.

Galvanisering är en vanlig antikorrosionsbehandling, särskilt på kolstål. Genom att täcka skruvytan med ett skikt av zink kan du effektivt förbättra dess korrosionsbeständighet, särskilt i fuktiga eller salta miljöer. Galvanisering av varmt dopp har i allmänhet en starkare antikorrosionseffekt än elektro-galvanisering. Fosfatering ökar korrosionsmotståndet hos metallytor och hjälper till att förbättra skruv vidhäftning till andra beläggningar, såsom färg eller smörjmedel. Användningen av polyuretanbeläggning eller epoxibeläggning kan förbättra korrosionsmotståndet för slangskruvar och är lämplig för hårda arbetsmiljöer.

Stål i sig är mottaglig för korrosion, särskilt när den utsätts för fukt eller kemikalier. Ytbehandling kan förbättra korrosionsbeständigheten hos stål avsevärt, men regelbundna inspektioner krävs fortfarande för långvarig användning.

Rostfritt stålskruvar är ofta polerade mekaniskt polerade eller elektrolytiskt polerade för att skapa en slät yta, vilket förbättrar korrosionsbeständighet, särskilt bättre korrosionsbeständighet mot klorider (såsom havsvatten). Ythårdhet och korrosionsbeständighet förbättras genom att införa kväve vid höga temperaturer, vilket gör den lämplig för applikationer som kräver extremt hög slitmotstånd och korrosionsbeständighet.

Själva rostfritt stål har naturliga antikorrosionsförmågor, särskilt rostfritt stål med hög legering (såsom typ 316), som har utmärkt korrosionsbeständighet mot saltvatten och sura miljöer. Därför är rostfritt stål i många industriella tillämpningar det material som valts för oljerörskruvar med höga korrosionsskyddskrav.

Kopparlegeringar bildar naturligtvis ett oxidskikt (såsom patina) när de utsätts för luft, vilket effektivt kan förhindra ytterligare korrosion. Ibland är kopparskruvar belagda med en skyddande film för att förbättra deras korrosionsbeständighet. Koppar- och kopparlegeringsmaterial har själva starkt korrosionsbeständighet, särskilt i havsvatten eller salt miljöer. Men i vissa sura miljöer kan koppar korroderas.

Anodisering är en vanligt använt ytbehandlingsmetod för aluminiummaterial. Den bildar en stark aluminiumoxidfilm på aluminiumytan genom elektrokemisk reaktion, vilket avsevärt förbättrar korrosionsbeständighet, särskilt i fuktiga eller sura miljöer. Aluminiumlegeringar kan förbättra korrosionsmotståndet genom beläggning (såsom sprutning eller elektrostatisk sprutning), särskilt den skyddande filmen som kan motstå extern oxidation. Aluminium har god korrosionsbeständighet, men jämfört med rostfritt stål är det mindre resistent mot korrosion i vissa extrema miljöer (som miljöer med hög salthet). Anodisering och beläggning kan emellertid förbättra dess korrosionsbeständighet avsevärt.

Titan är extremt resistent mot korrosion, särskilt i havsvatten eller hög temperaturmiljöer. Titan själv kommer naturligtvis att bilda en passiverande oxidfilm i luften, vilket ger den utmärkt korrosionsbeständighet. För att förbättra denna prestanda utförs ibland ytpassivering eller anodisering. Titan har extremt hög korrosionsbeständighet och är särskilt lämplig för användning i extrema miljöer, såsom kemiska reaktionsfartyg, marina miljöer etc.

För den specifika appliceringen av slangskruvar bör valet av material bestämmas utifrån arbetsmiljö, kostnads- och hållbarhetskrav. Om arbetsmiljön involverar mycket frätande media eller miljöer med högt salt kan rostfritt stål och titanlegeringar vara det bästa valet